Så sitter man här mitt i natten. Jag kan inte sova, vill inte sova, kommer nog inte kunna sova.
Jag tänker på att på tisdag börjar skolan och på att jag ska upp till trafikskolan imorgon...
På att jag är så jävla sämst på att ta hand om mitt egna liv.

Men jag sitter här med min soyaoboy, som faktiskt är riktigt god. Så länge det är varm oboy. Jag har inte kunnat dricka kall oboy sedan 8:an tror jag det var. *harkel* dålig fest upplevelse... *harkel*

Jag funderar på väldigt många saker, och jag känner att jag egentligen kanske säger dom så rakt ut att ingen tar dom allvarligt. Jag menar, den som säger att personen har ångest eller känner av sina fobier och sånna saker, kan ju inte vara så gravt sjuk, eftersom att hon ändå kan prata om det...
Men det är ju just det jag egentligen inte kan. varje gång jag tänker på det så får jag en stor klump i halsen och jag är nära till att börja gråta. Och skulle jag prata om det då så brister det. Det är därför jag så lätt bara gråter ibland. Det är därför jag egentligen vill säga allt. För att när jag gråtit klart så känns det lite bättre.
Inte känns det bättre genom att trycka bort smärtan och låta den gro inom mig.

Men nu gör jag ju alla deppiga istället, det är nog det jag är bäst på att göra.
Göra andra människor deppa och irriterade.

Nu väntar min oboy.