Följde Lucas en bit förut. Han och hans föräldrar ska till Linköping och kolla på en lägenhet. Men jag orkade inte följa med så jag stannade kvar hos honom.

Följde honom somsagt en bit och vi kom in på den gången då jag och Hannes blev misshandlade i bondebacka. Jag trodde att han visste, känns som om alla tycker att jag tjatar om den händelsen. Men ja, han visste inte så jag berättade. Han sa att hade han varit där hade han slagit ner tjejen. Ja, då vet jag det iallafall.

När vi sagt hejdå och jag började gå hemåt igen så började jag verkligen fundera på allt som hände kring det. Och jag kom fram till att det var nog ungefär efter den händelsen som jag blev rädd för att uttrycka mig verbalt på samma sätt som förut. Visst säger jag fortfarande oerhört mycket. Men det är ju mest skvaller eller bara massa struntprat som jag säger då.
På lektioner är jag knäpptyst, även om jag vet svaret. Och jag klarar inte av att svara på saker. Om någon frågar "fattade du vad jag menade?" så säger jag automatiskt ja, även om jag inte förtått ett skit.

Tror att det kan ha att göra med att förut, innan bondebacka så sa jag vad jag ville när jag ville och jag struntade väl i vadandra tyckte om mig. Men efter det, då jag blev slagen för att hon trodde att jag tyckte att hon var ful. För att jag sa att jag ville se ut som mig. Så har det förändrats...
Trodde inte det var anledningen, har alltid trott och sagt att jag är tyst om saker för att jag inte vill att folk ska skratta åt mig. Men kanske är jag mest rädd för att jag sa råka säga något dumt eller korkat vid en person som inte kan kontrollera sig.
Kanske är jag bara rädd för att bli misshandlad igen. För det blev inget riktigt avslut med polisärendet. För ja, jag polisanmälde. Men Motalas poliskår är inte den bästa direkt. Dom kom och ringde upp kanske ett halvår eferåt och frågade om vi skulle fortsätta med det. Men jag visste inte helt vem tjejen var och jag minns knappt hur hon ser ut. Baraatt det var en smal tjej. Men jag vet vilken krets hon rör sig i. Eller gjorde iallafall. Så man vet vart man ska håla sig undan.

Nej, jag orkar inte grubbla på den saken mer. Det är så länge sen. Vill lägga det bakom mig. Men nu vet jag kanske varför jag är så rädd för att göra bort mig. Rädd för att bli hånad. Rädd för att bli slagen.