Jag svär ofta. jag använder både dom vanliga orden som : fan, jävlar, skit och helvete.
Men jag är en av dom som faktikt vågar använda, kuk, fitta, arsle, och allt sådant.
sen att jag är bra på att kombinera detta till långa långa ramsor gör att andra ibland har lite roligt åt att jag kan stå i tio minuter och svära för att jag slagit i min tå.

Så har jag hört att många säger att man endast svär för att man inte har något bättre att säga?
Fast när jag inte har något bättre att säga så drar jag bara till med några ljud och så får det vara bra med det. (eller så håller man bara käften)
Jag anser att när jag använder mina svordomar så markerar jag hur jag menar. Om jag säger fan i ett bra sammanhangså menar jag verkligen att det är en bra sak. Och så tvärtom.
Tycker det är dumt att man ska säga att man bara säger det för att man inte kan komma på något bättre...

Jag hade lätt kunnat strunta i mina svordomar. Men när jag blir arg så vill jag få ur mig det. Då hjälper det inte att bara säga "järnspikar". Nej då drar jag till med mina ramsor och sen känner jag mig lite lugnare.

Jag kommer alltid svära. Jag kommer inte sluta bara för att andra tycker det är en dålig sak att göra.
Svordomar har nog alltid hjälpt oss att verkligen visa att vi menar det vi säger.
För det spelar väl ingen roll.
Jag kan skriva en novell med krångliga ord som ska få alla att förstå vad jag tycker och tänker.
Eller så lägger jag inte ett "för i helvete" någonstans och alla förstår genast vad jag tycker bara genom att läsa ett halv A4.

Vad anser ni om svordomar?
Överskattade? Underskattade? Bra eller dåliga?