Jag iner nu att jag satt för två veckor sedan och predikade för mig själv hur jäkla skönt det skulle bli att slippa många i min klass. Att slippa gå till skolan fem dagar i veckan och pinas och vara tvungen att göra saker jag inte ville göra och plugga på saker som inte intresserade mig det minsta.
Men nu sitter jag här och kan inte sluta titta på alla studentbilder. Jag kan inte sluta tänka på att jag fan ska vara vuxen nu. Trots att jag känner mig som jag alltid känt mig. Liten och ensam, rädd för allt!
Men alla steg för mig närmare till en värld jag inte är van vid. Arbetsförmedlingen skrämmer mig, intyg på jobb, slutgiltiga betyg, sista fria tandläkarbesöket! Ja jag hör hur fan detta låter!

Men ändå sitter jag och bara längtar så jäkla oerhört tills jag åker till Finland, jag sitter och tänker på barnen. Samtidigt som jag sitter och kollar på studentbilderna går mina tankar till de söta små barnen jag ska ta hand om i 11månader från och med 15 augusti. På vilket äventyr som väntar mig och hur förhoppningsvis roligt jag kommer ha.

För mig är det nog inte över än, studenten, avslutet. Nej, jag kommer nog leva i att detta är som vilket sommarlov som helst, tills jag åker härifrån. Kanske fortsätter jag att tänka och nästan hoppas att jag kommer tillbaka till min klass efteråt.
För trots alla mina klagomål på vissa och trots mina problem med vissa, så saknar jag alla så jävla otroligt, för vi var fan världens bästa klass. Och under studentveckan kom alla så jävla nära varandra.
Det är som jag skrev i Ida Karlssons mössa; Du + jag = Familj.