När jag var nere och fikade förut så kom jag, mamma och pappa in på att vi alla är sånna vanemänniskor.
Jag berättade att när vi fikade en gång på Lilla hem så var det två tanter som klagade på att två andra tagit "deras platser" så dom satt vid ett annat bord och väntade tills dom andra gick. Då gick dom snabbt som tusan till det bordet och började fika och allt var lugn och ro.
Sen att det är en stammis där som sitter mellan typ 12-17 varje dag där! samma bord och allt. Varje dag. Usch hur orkar man?

Men så kom vi in på att ja, det är lite skrämmande när det är så och att många har så på sina arbetsplatser. Pappa sa att vare gång någon på hans jobb har satt sig där han brukar sitta så låtsas han blir jättegrinig och klaga jättemycket på att han får sätta sig på ett annat ställe. Så nu så sätter sig ingen där! Och mamma sa att det var så på hennes arbetsplats med, när hon började där så tog hon ju bara en plats och började käka, då kommer tillochmed en fram och säger "men där brukar jag sitta" Hah! tycker det är lite roligt.
Men sen sa vi det att vi har ju alla saker vi tycker är våran plats.
Som nu när vi fikade. Pappa satt på sin vanliga plats mamma på sin och jag på min. Inte skulel vi få för oss att byta plats med varandra. det skulle vara ovant och konstigt. Och att man har sin sida av sängen. att om man alltid sover på höger är det nästan omöjligt att sova om man ligger på vänster sida. Och alla sånna saker. Man har sina vane-grejer som man gör som måste hålla ungefär samma standard!

Alla är vi vane-människor, men vi får helt enkelt se till att hålla det på en bra nivå. När det blir som så att man inte kan äta för att man inte har "sin plats" eller som med dom tanterna som verkade gå till fiket varje dag och har samma bord. När man blir förstörd av att ens bord är upptaget så har det gått för långt!