Nu vill jag klargöra för dom som står mig nära ifall dom läser detta att jag är jätteglad för eran skull. Jag lovar på heder och samvete. Jag är jättejätteglad och jag skulle aldrig vilja er något illa.

Måste la ta lite bakgrundfakta för att få ens någon att kunna förstå varför jag blir som jag blir.
Velat flytta till Linköping som ett as, fick tillochmed ifrån stångåstaden idag att dom hade en bostad som passade mina önskemål. Då blev jag ännu mer ledsen för att jag vet ju att jag inte kommer kunna flytta dit på ett antal år.
Så ringer telefonen, personen som ringer säger "vi ska kanske kanske flytta till Linköping. Inget bestämnt alls detär bara spekulationer just nu men om vi gör det så blir det i december typ."
Jag vet att den personen också jättegärna vill bo i Linköping, mer än mig antagligen. Men jag kände dig totalt knäck. Den ända tanken som flög runt och runt i mitt huvudvar "varför ska alla bra saker hända alla utom mig?"

Sen har jag velat tatuera mig så himla länge nu, men jag har aldrig råd. Jag slösar alltid bort mina pengar på annat, och mina föräldrar skulle aldrig ge mig en tatuering i present/julklapp. Och nu så tatuerar sig alla. beställer tid och allt. Dom som fyller senare än mig, alla tatuerar sig inom ett par månader nu efter att dom fyllt.
Men jag som vill tatuera mig i Linköping kommer aldrig ha råd eller få en tid beställd. För jag måste dit för att snacka priser, men bara för att jag verkligen har ett ordentligt ärende till Linköping så kommer jag aldrig dit.

Det är ju just detta som får mig att må så jävla dåligt. Det händer ju fan aldrig någonting i mitt liv. Inget stort. Inget roligt eller spännande eller något i den stilen. Det som händer mig är ifall jag lyckas att komma i tid till skolan varje dag i en vecka, det är lixom det största som kan hända mig. Och jag är så trött på det.
Mina föräldrar är så jävla anti allting. Inte flytta, inte åka utomlands, inte göra något roligt.

Inte konstigt att jag går ut så ofta. Det är fan det enda som händer i mitt liv.