Nu när jag sitter här. 18, snart 19år, så inser jag hur jävla mycket jag bara klastat bort mitt liv!
Bara suttit på min jävla röv och inte gjort ett skit.

Tänk vad mycket jag hade kunnat om jag inte varit så jävla lat!
Jag hade kunnat sy, kunnat måla, kunnat spela cello!
Men neeej, jag ska bara lata mig, spela spel och pussla och titta på tv.
Min enda talang jag ahde när jag var liten var att jag kunde hela tv-tablån utantill.

Och det som gjort att jag tänk efter är alla andra. Inte på ett dåligt sätt.
Jag är verkligen jätteglad för alla som uppfyller sina drömmar. Alla som lyckas här i livet.
Men vad fan gör jag?
Jag sitter fortfarande på min jävla röv, framför datorn.
framför tv:n och bara är jävligt äckligt lat!
Jag blir faktiskt argt på mig själv!
Och det värsta med allting är att,
När jag var liten så slutade jag med allt såfort det blev lite jobbigt.
Cello,gymnastik och allt sånt som jag kunnat bli något på!
Så fort det blev lite jobbigt så la jag av.
Så då kanske ni tänker nu när ni läser och ser hur jag klagar "varför gör hon inget åt det nu?"
Jo, för att jag har aldrig lärt mig att ha självdisiplin!
Jag har aldrig klarat det.
Ända anledningen till att jag lyckades sluta röka varför att jag var så jävla enivs och skulle minsann visa alla att jag visst kunde lyckas med något här i livet.

Tänk om jag hade fortsatt med att spela cello. Då hade jag iallafall kunnat säga att jag kan något här i livet.
Nu kan jag bara klaga. Och hur jävla långt kommer man på det egentligen...

Jag kan inte skriva bra, jag kan inte prata bra, jag är vig som ett kylskåp och har tålamod som en tändsticka.
Jag klarar inte av att plugga, jag klarar inte av press, jag klarar inte av att vara en normal jävla människa i detta jävla samhälle!

Efterklok är man. När man inser att ens liv är ett enda stort fiasko.