Jag hatar att cykla. Jag hatar att cykla fort. Jag hatar att cykla med andra människor.

Jag gick med på att cykla till Östenssons, efter ett år av tjat och förfrågningar om vi inte kunde cykla istället för att gå så gick jag med på det. Det gick ju åt helvete.
Sadeln var för hög för mig så jag fick stå upp hela vägen, vilket innbar att jag fick lägga hela min tyngd på mina fötter och mina händer. Plus att det var nerförsbacke hela vägen typ så jag fick panik ett antal gånger och var tvungen att bromsa för annars trodde jag att jag skulle ramla. Lucas var alltid minst 10meter framför mig. Sen fick jag utbrott och sa att bara för att han kanske gillar att cykla snabbt behöver inte jag göra det. Och bra för att man cyklar behöver inte det innebära att man måste köra snabbt. Jag hade skitont i mina fötter och då klagade han på att jag höll fel. Men då hade jag tappat mina skor så jag blev bara mer arg.

När vi skulle hem igen fick jag nog, hoppade av och gick. Blev så jävla trött på allting och jag var nära på att börja tjuta helatiden.
Sa åt Lucas att han kunde åka före mig, för han har massa läxor att göra så det var okey.
Dels var det okey för då kunde jag gå själv och börja gråta om jag ju ville det. Dels så visste jag att han tyckte att jag var skitfjantig så han ville säkerligen åka ifrån mig iallafall.
Men jag gick iallafall med på att cykla sista biten hem.

Nu är jag tjutfärdig och jag har asont i mina fötter.
Varför kan ingen förstå mig?
Jag tycker verkligen att det är hemskt. Men alla bara skrattar åt mig.
Det hjälper mig verkligen inte, fattar inte varför alla ska vara så jävla jobbiga med det.
Jag hatar höga farter, thats it!

Nu ska jag trycka i mig tuggummin och läsa Harry Potter.