Jag sitter här med en obeskrivlig rastlöshet.
Jag känner mig ängslig, har ångest men ändå känner jag tröttheten av att känna saker.
Jag vill sova men är inget trött.
Jag vill ut och springa men mina ben vill inte. Det pirrar och kryper i dom och jag blir galen.
Jag vill ha en on/off-knapp som jag kan trycka på. När jag vill ha något att göra, och nrä jag bara vill glömma att jag finns.

trött på den här rastlösheten och denna ångest jag får av precis allting.
Jag borde försöka börja tänka som buddhisterna, även om jag inte är en buddisht. Men det voer ju något om man kunde resonera som dom.
Borde kanske meditera och hoppas på att det löser sig.
Men jag är trött på att hoppas men inte se resultat. trött på att man säger saker men det går käpprätt åt helvete.