Sitter och lyssnarpå rage against the machine. Tänker tillbaka på våran musikal vi hade första året på gymnasiet. Hur galet nykär jag var i Lucas och hur jäkla ful jag var (snaggat hår med ett hack i är INTE grejen!)
Och så komme tankarna...
1½ månad kvar nu ungefär. Sen är jag arbetslös. Inte studerande. jag går inte i någon klass, har klasskompisar eller något sådant.
Det skrämmer mig. Mest skärmmer det mig att jag kanske kommer tappa kontakten med dom jag inte vill tappa kontakten med! Alla som inte bor inne i Motala, alla som man redan håller på att tappa kontakten med.
Men samtidigt är det skönt att börja på något nytt. Känna att äntligen är man klar med denna skit. Inget mer projektarbete, ingen mer stress över försenade inlämningar...

Men ändå? framtiden är gömt i molnen. vem vet när fan solen tittar fram?

---

Lite fina bilder från musikalen. Det är bara att klicka vettni!