Sitter här med spotify. Lyssnar på Apoptygma Berzerk - Cambodia.
Tänker, funderar och klurar. Undrar vad som kan hända härnäst. Om det verkligen kommer hända något.
Kommer det bli skillnad, kommer det bli bättre? Eller är jag bara här för att det är så det ska vara?
Det kanske är meningen att det ska vara såhär? Även om jag vägrar inse det.

Är ensam hemma hos Lucas. Han jobbar/praktiserar och hans mamma är iväg en sväng. Jag ska snart ut och gå lite och sen handla lite smått och gott. Men tills dess lär jag fundera. Fundera på hela det här med att existera. Med att finnas till.

För flera år sedan undrade jag om det inte vore bättre att bara dö. Och jag ville det. Jag ville inte leva i det livet som jag hade då. Och hade det inte varit för min dödsångest hade jag nog gått längre änvad jag gjorde. (lite ironiskt att jag var självmordsbenägen men hade dödsångest^^)
Men nu sitter jag här. Hemma hos en person som älskar mig, och som jag älskar över allt annat! Och jag har det egentligen bra. Jag har fått det tusen gånger bättre än vad jag hade det innan.
Då var det ju bra att jag inte gjorde det jag kände för då.

Men fortfarande är det något som gnager i mig. Det är något som inte stämmer. För nu är jag rädd för allt annat. Jag är rädd för att mista det jag har. Men är rädd för att det inte blir annorlunda. Och nu menar jag med andra situationer än med kärleken. Nu menar jag något helt annat.

Funderar på om det kanske var det rätta det som hände hemma. Jag kanske förtjänade att höra det. Vara med om det och jag måste helt enkelt stå ut med det.
Jag vägrar bara inse det.