Idag på teorin skulle vi ha intervall övning.
Jag hatar gehör övningar.
"vad är detta för intervall. plingplong" Blä, det låter fan likadant?
Dock hade jag 4,5 rätt av 12 möjliga.
Jag gav migsjälv ett halvt för att jag hade skrivit rätt först med sedan suddat ut.
Den var ju en jäkla miss.

Men sen skulle man skriva intervall, alltså typ "liten ters neråt" så kommer min lärare "då kan det vara bra att ha koll på kvintcirkeln. Och det har ju du... SANDRA!"
Okey, jag gillar att han tror på mig och visst jag klurade ut exremt konstiga vägar att förstå den på.
Eller nej, mina vägar var bättre än hans. Men han förstod aldrig hur jag tänkte innan jag fått få förklara i fem minuter.
Och visst, det är roligt att han tror på mig.
men jag skrev "jag vet inte" på pappret, och ville lämna in det. Men sen för att jag luskade ut och gissade och räknade, och mindes den där jäkla kvintcirkeln, så tvingade han mig sedan att sudda ut mitt "jag vet inte" då han fortfarande anser att jag kan kvintcirkeln.

Jag gillar inte att säga att jag är bra på något. För jag har bara hört att jag skryter då.
Så när andra gör det så blir jag väl glad. Men jag säger inget. Jag säger "nixpixfixtrix" eller något.
Nekar, förnekar, skakar på huvudet.
Men är det inte bra att någon anser att jag är bra? Utan att skryta?

Känns som om jag har lätt för kvintcirkeln men inte för huvudet. Inte för teorin, inte för gehören inte för något.
men jag vet minsann hur man räknar ut hur många b- och #-förtecken alla har samt vilka toner som är höjda resp. sänkta.