Var hos min kurator idag. Ångrar det grovt att jag gick dit. Var på vippen att skita i det. Men orkade inte med att hon skulle ringa så att jag skulle få ljuga för henne. (På något sätt känns det som att hon vet när jag ljuger, även genom telefon)
Vi pratade om min ilska. Om varför jag är så arg. Varför jag tror att alla alltid trampar på mig och är emot mig.
För det är så jag känner. Jag känner att alla hatar mig helt enkelt.Jag har alltid varit den som nästan måste muta alla för att var snälla mot mig.
Jag har aldrig varit "Sandra Holmgren/Onttonen" Jag har varit "Nicoles kompis" - eller vem jag nu hade som vän vid tillfällena. Jag har aldrig varit en egen person. Bara någon annans skugga. Jag minns en kille som jag gav två cigg till och så sa jag " men nu måste du vara snäll mot mig"
det var han faktiskt. ett tag iallafall.
Jag har kallats häxa och jag har alltid kallats något pga min storlek och längd.
ALDRIG har någon verkligen lyssnat på mig. Jag hör alltid "förlåt vad sa du?"
Dom ser mig öppna munnen och öronen stängs. Och jag är så trött på det. Min ilska kommer ifrån att jag aldrig bara är Sandra. Att jag aldrig får säga mitt.
Jag måste skirka ut allt. Och då kommer jag bara skrika och skrika tills jag tappar andan. Men då tittar alla på mig och blir rädda. För dom tror jag är en psykopat. Och kanske är jag det också. Kanske är jag just det som alla tror, en psykopatisk häxa. En som inte kan kontrollera något här i livet. Ja, det kanske är jag det.
Men borde jag inte få vara arg, när folk alltid viftar med sina händer, halvt ber mig dra åt helvete och vänder dövörat till mig. Gång på gång på gång på gång..... Kanske inte
Kanske måste jag vara glad? Kanske måste jag låtsas som att allt är super?
Jag kanske bara får skrika in i kudden om nätterna och låta tårarna strömma då? Det kanske är meningen att jag ska vara den där slagdockan. Jag kanske helt enkelt måste vänja mig vid att få alla slag. Vara den där fula och oviktiga saken.
För hur jag än vrider och vänder på det. Så ger min ilska mig bara problem. Jag kan inte skrika. Men vad händer om jag inte får det?
Vad händer om jag når min bristningsgräns så att mitt psykiska går över till fysiskt? Vad händer om jag tappar kontrollen, hoppar på någon och slår och slår. tills personen inte längre struntar i mig. tills personen ber mig att vara snäll . Tills personen aldrig mer kommer vifta med sina fula äckliga händer åt mig.
Sluta kallar mig häxa, slutar anklaga mig och bara hoppa på mig.
Jag vill inte vara eran jävla docka!
Jag vill vara en person.
En riktigt jävla person.

Men vad är då denna text?
Ett hot, en förklaring?
Är det för att jag ska försöka få er andra att kanske ge mig tillåtelse att var arg?
Nej, det är en sanning.
Och den bubblar och tär på mig så himla mycket.
Något jag måste lära mig är att inte hålla inne all min ilska tills den brister.
Hur jag ska lyckas med det har jag ingen aning om.