Jag vill inte vara sömnlös längre.
Jag vill inte sitta uppe hela nätterna och bara grubbla.
Grubbla över min framtid, över skolan, över hela mitt liv.

Fan, varför ska allting vara så svårt? Varför kan det inte bara gå bra?
Visst har brats i Stockholm som har rika föräldrar och som är bortskämda som as. Dom har det allt bra. Dom knäpper med fingrarna och får det dom vill ha.
men för oss vanliga människor går det inte. Vi måste skapa våran egen lycka. Och vi har inte oddsen med oss.
Vi måste vara födda med en speciellt "gåva", vi måste vara extra duktiga på något, för att lyckas.
Vi måste vara snygga, smala, välspråkade, kreativa, sociala, musikaliska osv.
Vem föds med allt sånt?

Jag glädjs åt alla vanliga människor som lyckas, men inte åt dom som redan hade det vid födseln. det är inte att åstakomma något.
Hur åstkommer man något somn redan finns i deras värld?

Jag är verkligen livrädd för att flytta hemifrån. Inte för att jag kommer sakna mina föräldrar, inte för att jag inte vill bo själv eller vilja börja om.
Nej, mina föräldrar, mina pojkvänner genom tiderna har alla sagt samma sak. "hur ska du klara av att bo själv när du inte ens matar din kanin varje dag, eller orkar städa ditt rum?"
Även om det inte ens är min kanin. Det var mamma som kom hem med henne som en överraskning.
Nej, men jag har allt ansvar och bara för att jag inte tar det nu. Nu har jag ju ett alternativ. Jag vet att mamma alltid matar henne, klart jag itne minns det. Men om jag bodde själv är det la klart som fan att jag skulle mata min egna kanin!
Men nej, jag skulle ladrig klara migsjälv.. Tror ni att jag glömmer det dagen efter? Tror ni inte att sånt sätter sig?
Klart som fans helvete att det sätter sig!
Klart som fan att jag börjat tvivla på migsjälv.

Jag vill vara modig som Elina. Hon kommer ifrån Motala. Hon är riktigt snäll. Kan nog tillochmed kalla henne min vän. Även om vi inte träffats allt för ofta.
Hon är i Taiwan just nu. För att plugga. Hon bara åkte. För att hon kände att detta var rätt för henne.
Tänk om jag kunde känna så!

Skolan i Göteborg känns som en dröm. Visst vill jag dit, visst vill jag plugga där. Men meddet kommer lån, arbetslöshet och kanske ingen bostad.
Hur kan man inte tvivla?
Varför ska alla tvivla på en?

Jag är så trött och ledsen på alla som sagt att jag inte kan klarar migsjälv. vad är det för slags stöd?
Jag kanske är lat. men när jag väl bor hemma själv är det ju en helt annan sak!
En helt annan jävla sak!
Hur ska jag kunna tro på migsjälv om ingen annan gör det?