hjälp mig hitta off-knappen.
Hur lyckas vissa med att bara hålla sig lunga? Med att egentligen vara berserk-arga men inte visa ett dyft?
Jag skriker mot allt och alla och är elak.
Jag är ingen sån som slår och sparkar med min kropp, jag använder tungan och lungrona till att vräka ur mig elakheter till andra som försöker säga åt mig att vara lugn.
Men jag kan inte vra lugn, inte när alla i världen kräver att jag ska vara perfekt.
Jobb, skola, föräldrar.
Hur fan ska jag lyckas vara perfekt när jag bara måste göra allting så jävla bra och vara så jävla glad?!
För jag är ju inte glad! jag är ju nära på ett sammanbrott som bara kommer leda till självdestruktivitet. det har ju hänt förut!
Orkar inte med fåna skämt från fåniga människor. Tror faktiskt jag börjar bli jävligt spektisk till att människor i Motala kan vara normala. Eller tysta.
Trött på att alla alltid ska ha något som är så roligt med mig, få mina ord till något lustigt och fånigt, få mina åsikter till något som är sjukt och klurigt.
Men mest är jag trött på migsjälv. trött på att jag är den jag är. Hatar att vara Sandra. Hatar att vara den jag är.
Jag försöker att vara söt,snäll och rolig.
Men jag slutar varje dag med att var äcklig, elak och dumihuvudet.
Skulle bara vilja stänga av det någongång.
Skulle bara vilja att någon såg det där fina i mig. Som jag tror finns där. Långt ner i djupet hos mig.
kramar om och släpper aldrig
Det är piss-svårt att veta hur man ska vara när man känner sej annorlundare än dom man omringas av och så som samhälle, föräldrar och andra tycker att man ska vara.
Vet att du har mycket ilska inom dej och att du får utbrott. Går du hos pyskolog längre? Det kanske skulle hjälpa? Annars får du snacka med mej det vet du. Jag vet att jag har mina bekymmer, men jag lyssnar alltid och försöker hjälpa dej så gott jag kan :) Jag hatar att läsa sånna här inlägg, att du mår dåligt och hatar allt och dej själv, men jag känner samtidigt igen mej så jävla mycket. Du är en underbar person, du har så mycket åsikter och tankar och sådan karaktär! Ibland kanske det blir för mycket för dej och du kanske riktar dej till 'fel' personer som inte förstår eller vet något om dina åsikter. Just det här med att hitta likasinnade är svårt. Jag känner mej just nu ensammast i världen med mina diagnoser till exempel. Jag vet att hur mycket jag än pratar med mina bästa kompisar så kan dom inte förstå mej och mina tankar och känslor, för dom vet inte vad det innebär. Så jag är så glad att få börja på behandling, där jag hoppas att någon förstår mej, fast å andra sidan kommer nog aldrig min känsla av ensamhet och att inte passa in, någonsin försvinna helt.
Jag har fått höra av chefer på jobb jag haft att "jag inte passar in", att jag beter mej annorlundare..det tar jävligt hårt att höra när man försöker så väl att göra ett bra jobb, men det bara slutar i att man går sönder för att man känner att folk ser igenom en, ser igenom att man 'inte är som dom andra fast man försöker'.
Usch, just nu dom här senaste dagarna har jag kännt sån extrem meningslöshet med att leva.... :( Jobbigt att säga det, men sant... ska bli skönt att få träffa dej igen, och inte känna att jag är så jävla långt bort hela tiden.. krama om Vi kommer klara oss, det är jag säker på, men det tar nog bara extra lång helvetisk tid :/
