Sitter med klumpen i halsen och tårarna brännande i ögonen. Jag försöker nästan slå ut tankarna och ilskan jag bär just nu.
Hur lyckas vissa med att bara hålla sig lunga? Med att egentligen vara berserk-arga men inte visa ett dyft?
Jag skriker mot allt och alla och är elak.
Jag är ingen sån som slår och sparkar med min kropp, jag använder tungan och lungrona till att vräka ur mig elakheter till andra som försöker säga åt mig att vara lugn.

Men jag kan inte vra lugn, inte när alla i världen kräver att jag ska vara perfekt.
Jobb, skola, föräldrar.
Hur fan ska jag lyckas vara perfekt när jag bara måste göra allting så jävla bra och vara så jävla glad?!
För jag är ju inte glad! jag är ju nära på ett sammanbrott som bara kommer leda till självdestruktivitet. det har ju hänt förut!

Orkar inte med fåna skämt från fåniga människor. Tror faktiskt jag börjar bli jävligt spektisk till att människor i Motala kan vara normala. Eller tysta.
Trött på att alla alltid ska ha något som är så roligt med mig, få mina ord till något lustigt och fånigt, få mina åsikter till något som är sjukt och klurigt.

Men mest är jag trött på migsjälv. trött på att jag är den jag är. Hatar att vara Sandra. Hatar att vara den jag är.
Jag försöker att vara söt,snäll och rolig.
Men jag slutar varje dag med att var äcklig, elak och dumihuvudet.
Skulle bara vilja stänga av det någongång.
Skulle bara vilja att  någon såg det där fina i mig. Som jag tror finns där. Långt ner i djupet hos mig.

Okey, jag är 157cm. Men vart jag än vänder mig så står det. "minst 160cm. Bra syn"
Va?! kan jag bara bli lärare eller någon kontorsråtta eller?

Kom in på denna idé. Men nehe. Jag är inte minst 160cm. Jag har absolut inte korrigering 1.0 med min syn. Men vafan.
varför ska alla söka perfekta människor?
går det inte att en fuckingflygvärdinna har linser och är 4-3cm kortare än vad som önskas?
nej, antagligen inte.
När jag fyller 21, ska jag fan söka. Sen får vi fan se om det är jag eller dom får får smisk.
Jag tror det blir dom.
(för jag ska bannemig ta med mig en mattpiska!)

Tog jag sömntablett igår?
Nope.
Vad hände då idag?
Ingen skola!

Blir så jävla trött på migsjälv. har sådan lust att bara slå huvudet mot bordet just nu.
Men jag tror jag skippar det. det kommer tyvärr inte hjälpa mig just nu.

Funderar på att åka till skolan iallafall, vi slutar ändå halv 4, men jag vettifan alltså.
trött på att vara sånhär. trött på att vara det här.
varför ska jag behöva sömntabletter för att kunna sova?
Varför ska det var aså jävla svårt?!
Jag hatar detta med migsjälv. hatar det så extremt.
Anus på allt!

Något jag märker, mer och mer i skolan är att alla bara jämför alla med alla.
"ja, men du är ju bättre än den och den personen " den och den personer är sämst " vill inte vara med den och den personen vill hellre vara med den bättre"
Varför fortsätter vi dra ner varandra?

Jag kan jämföra mig med andra, det är väl självklart att jag kan! jag jämför mig med mina närmsta vänner men även med människor som jag bara sitter på samma buss som "hon sminkar sig bättre än mig" hon har snyggare hår änmig" " hon gör vettigare saker än mig"
blablablabla.. etc. etc.

Något vi alla måste inse nu är att: JA! vi har egenskaper vi är sämre på än andra.
Jag t.ex är inte lika bra på att skriva texter som vissa av mina vänner. jag är absolut inte lika bra på musik,samhäll,religion,engelska och politik som min pojkvän.
Men det gör mig väl inte sämst i den stora bemärkelsen?
Jag har väl egenskaper som jag är bättre på än min pojkvän. Eller något som vi iallafall är lika bra på.
Men istället för att se dom saker som vi kan jämna ut med så ser vi det som vi bara trycker ner oss med. Varför?

Sen att vi alltid ska snacka bakom folks ryggar. Jag har varit sån. Jag kan säga "blää" åt en peson utan att säga det rakt ut till den. Men det gör jag ju inte för att vara elak. Inte vill man säga " fan vad dålig du är" rakt ut till någon. Men inte ger det mig rätt egentligen att säga "pssst. hon/han är dålig, du är bättre, jag är bättre. hon/han suger"
Vi kan ycka saker, vi kan säga til någon att vi tycker så. Men det är en hårfin skillnad på att snacka skit bakom någons rygg och bara dra vita lögner för personen i fråga.
tycker vi alla är jävligt dåliga på att hålla koll på den linjen.

Förut började jag gråta på VARJE engelska lektion för att jag jämförde mig med Lucas. Men nu har jag insett att: JA! han är bättre än mig men jag måste inte vara lika bra eller bättre som honom.
Att vi har olika egenskaper gör oss till dom vi är.
Och jag kanske är bättre på att sjunga, eller spela tester. Kanske inte lika viktiga egenskaper. Men dom är mina! och hans och det gör mig till en brapersomn på annat håll.

Så varför inte bara försöka ge varandra en chans?
Inse att ja, vi är inte alla lika bra på våra instrument eller alla språk vi har. Men vi är bra som vi är iallafall.
Skippa skitsnacket. Säg inte "alla vet ju det. du är bättre .blablabla" för alla har vi egenskaper vi är sämst på!
Vi är alla sämst, och bäst. På samma gång!

Fyfan... håret ser ut som det gjorde första gången jag blekte mitt hår...
Inte fint alls.
Menmen, så går det när man färgar svart. Aldrig det misstaget igen!

resultatet blev såhääär.


Det enda jag tänker är på en låt som går typ.
"I´m on faajaaaaah!"

Mamma och jag skulle beställa lite grejer ifrån Halens förut..
Jag skulle ju ha mina fina pumps och mamma skulle ha lite med.
Men sen när vi är klara med beställningen så står det att dom har bokningsfel, eller typ att dom inte kan kontakta bokningsnågonting...
Så står det att om vi klickar på fortsätt så hamnar våran beställning i kö och jag får ett bekräftningsmail om att jag har köpt grejerna...
Jag väntar fortfarande på mailet.
Och tänk om det råkar bli dubbelbeställt ifall jag försöker med något...

Någon som varit med om det och kan säga om jag tänker på det för mycket, eller om jag får stå ut med att jag kanske måste dubbelbeställa och sedan avbeställa en?

Imorgon har jag och Lucas varit utan koffein i en vecka... Känns som ett år.
Igår luktade jag på Beccas cola bara för att få känna lukten. Då är det illa.
Och något jag blev bekant med idag när jag och Lucas skulle fika efter skolan var det att, vad fan ska vi dricka till vårat fika?
Jag tar ALLTID cola och han tar ALLTID kaffe. Så det var lite svårt att bestämma sig med drickat...
Och sen att jag fyller om ett par veckor... vad ska jag dricka då? Kan ju inte ha massa cola hemma för då kommer det ju brista med massa släkt och grejer här.
Men vad har man istället?
Fanta är det ju fisk i.. Inte fan dricker man det då!
Sen är det typ inget mer gott ute på marknaden.

Ända fram tills nu kunde jag inte se något vackert med migsjälv. Jag var alltid den hemska, äckliga, fula tjejen.
När jag var 14 år sa jag att jag hade skabb, för att jag kände mig så äcklig. Jag ville inte höra att jag såg bra ut, för det var ju ren lögn!

Men nu kan jag ändå se det fina i mig, jag kan gå utanför mitt rum och känna, att jag inte är så ful.
Visst, jag kan aldrig säga att jag är fin, snygg eller något.
Men jag har accepterat mitt utseende. Det här är jag och det får jag leva med. orka att hata sigsjälv resten av sitt liv.

Men självklart finns det en felande länk. Något jag alltid kommer hata med mitt utseende. Nästan alla har väl en felande länk?
Min är min gummi-näsa. Ja gummi ja! Den är så jäkla outhärdligt mjuk och stor så jag blir alltid galen.
Jag blir tårögd så fort någon nämner något om den. Så länge det inte är Lucas får då ger jag bara igen med hans haka.
Men i högstadiet ville alla alltid ta på min näsa för den var så mjuk. Så det kommer nog inte släppa. Inte på många år iallafall. Men det är ju också något jag måste lära mig att acceptera. Jag vet ju att jag inte är så hemskt ful som jag alltid trott. Jag kan ha sminkat mig fult, haft ful frisyr. Men ett monster, nja det har jag väl inte varit.

Tycker ni att ni har någon felande länk?

Egentligen vet jag inte varför jag ens gick upp idag. Jag har undrat varför jag gått upp hela denna vecka faktiskt.
för det enda jag lyckas med om dagarna är att bli trött på migsjälv.
bli trött på att alltid vara så jävla dålig, så jävla vek. Aldrig lyckas. bara se andra göra det.
trött på att låtsas som att ingenting skiter sig helatiden. Hur kan något göra det när det inte ens varit bra.
Hur fan kan jag lyckas med saker egentligen?
Har haft någonslags levnadsbrist denna vecka. Inte funnits till men ändå varit här.

nej, jag vet inte vad som är bra eller vad som är dåligt längre.
Önskar att jag bara kunde få ett svar på allt.
"det här är du.- du är som du är pga det här"
Men jag får som svar på "du kanske bara helt enkelt är en deprimerad person. kroniskt deperimerad"
Jag vill inte vara kroniskt deperimerad, jag är heller en jävla psykopat!
Helst av allt,en glad livlig person som alla gillar.
Eller iallafall respekterar.

usch, känner mig inget vidare. Inget sjuk utan bara en känsla av varför-ska-allting-bara-strula-och-varför-kan-jag-inte-bara-få-vara-viktigast-och-varför-måste-jag-alltid-ha-tusen-saker-att-göra-när-jag-inte-orkar-en-enda.

Idag måste jag sitta minst två timmar med mitt projektarbete. Jag måste göra min jäkla ryggävningar (som jag inte gjort på typ fyra dagar), jag måste duscha och städa lite i mitt rum. Måste försöka gå ut och gå lite så att jag rör på mig.
Måste raka mig, måste fixa mig. Måste få bort dom äckliga finnarna i mitt ansikte.
Och får inte få panik.

Idag vill jag helst av allt bara ligga i sängen och bara låtsas som att allting är super. Låtsas är skönt. dock tar verkligheten alltid över och bara trycker in mig i ett hörn och skriker att nu jävlar ska du göra allt som alla andra måste göra. annrs är du är hemsk människa. Borde inte få vara i det här samhället. Passar fan inte in!

Och nej, det gör jag nog inte.
Men vafan ska jag kunna göra åt saken då.
Den där verkligheten är ett jävla pucko alltså.

Menmen, dags för lite ryggövningar och sen slänga mig i duschen. Orkar inte vara äcklig längre.

Något jag har tänkt på väldigt mycket är att så fort någon tar upp något så ska det tjatas om i flera veckor.
Nyss var det allt om dun (visst, bra att folk reagerar, men shit. Har ni varit helt blinda och döva och tröga innan programmet?)
Och nu är det allt med retuchering!

För det första så tar alla bara upp att ALLA retucherar så att INGEN ser ut som dom EGENTLIGEN gör! Vilket är helt jävla fel!
Visst finns det dom som faktiskt förstör en bild genom att göra folk smalare och så.
Men jag kan inte se hur det är fel med att t.ex ta bort en finne i pannan på något eller att ta bort dom mörka ringarna under ögonen. Det skulle ni väl själva vilja att någon gjorde?
Sen så ser jag att dom flest av dom bilder som alla då tar som exempel är så himla dåligt gjorda!
Om man fixar till något i PS så ska det ju ändå se naturligt ut, annars är det ju lika bra att skita i det. Och det är ju så det är!
Det är ju så dom som gör det proffsigt faktiskt gör!
Dom sätter sig ju inte och tar borten finnen genom att använda något annat vertyg än det som ska användas.

Tycker att folk ser på saker jävligt fel just nu. Visst, jag anser att man ska vara neutral. Men att bara förbättra lite är ju inget fel i, eller hur?!

Vad alla pratar resor. JAG VILL OCKSÅ RESA!
Kommer aldrig ha råd. blir arbetslös till hösten. Inget sugen på att jobba heller. Och alla utbildningar jag hittar är inte CSN berättigade så då måste jag ta lån och hålla på . Och banken ger mig inget lån om jag inte har fast inkomst.
Ussch för denna lågkonjuktur där alla jobb är tomma fört att ingen kan ta den platsen.

Något annat jag blir asförbanand på är t.ex att alla jobb vill att man ska ha erfarenhet. men hur ska vi som slutar skolan nu kunna få det?
Det är ju en ond cirkel. Vi utan erfarenhet söker jobb, dom vill ha någon med erfarenhet. Hur ska vi då kunna få det om vi är arbetslösa halva livet?
Nej. det är en ond cirkel och ingen gör något för att bryta den heller.

Jag har haft tur. Jag praoade på ett ställe i nian som jag sedan sommarjobbat på sedan dess. Så jag har haft tur och har kassavana, servicevanan och allt det där grundläggande. Men tänk dom som inte lyckats med sommarjobb eller något. Hur ska vi kunna visa vad vi kan när alla kräver erfarenhet och typ ett års jobberfarenhet när ingen ger oss tillfällen att få denna erfarenhet?
Blä på er!!

Ingen skola igår.
Ingen skola idag.
Dock måste jag dit och hämta min plånbok.
Fan.

Jag vet inte, jag känner mig helt borta. Som om jag inte finns egentligen. Kanske gör jag inte det. kanske är det bara vissa som ser mig, och dom blir bara arga på mig när jag gör fel. Och det händer så ofta just nu känns det som.

Jag är inne i det här igen. Hålla mig borta från alla. För människor är inget bra just nu. Just nu får jag panik över att gå ut ifrån detta hus. Men jag tvingar migsjälv. Så som jag tvingar migsjälv till så mycket annat.

Var hos min kurator idag. Ångrar det grovt att jag gick dit. Var på vippen att skita i det. Men orkade inte med att hon skulle ringa så att jag skulle få ljuga för henne. (På något sätt känns det som att hon vet när jag ljuger, även genom telefon)
Vi pratade om min ilska. Om varför jag är så arg. Varför jag tror att alla alltid trampar på mig och är emot mig.
För det är så jag känner. Jag känner att alla hatar mig helt enkelt.Jag har alltid varit den som nästan måste muta alla för att var snälla mot mig.
Jag har aldrig varit "Sandra Holmgren/Onttonen" Jag har varit "Nicoles kompis" - eller vem jag nu hade som vän vid tillfällena. Jag har aldrig varit en egen person. Bara någon annans skugga. Jag minns en kille som jag gav två cigg till och så sa jag " men nu måste du vara snäll mot mig"
det var han faktiskt. ett tag iallafall.
Jag har kallats häxa och jag har alltid kallats något pga min storlek och längd.
ALDRIG har någon verkligen lyssnat på mig. Jag hör alltid "förlåt vad sa du?"
Dom ser mig öppna munnen och öronen stängs. Och jag är så trött på det. Min ilska kommer ifrån att jag aldrig bara är Sandra. Att jag aldrig får säga mitt.
Jag måste skirka ut allt. Och då kommer jag bara skrika och skrika tills jag tappar andan. Men då tittar alla på mig och blir rädda. För dom tror jag är en psykopat. Och kanske är jag det också. Kanske är jag just det som alla tror, en psykopatisk häxa. En som inte kan kontrollera något här i livet. Ja, det kanske är jag det.
Men borde jag inte få vara arg, när folk alltid viftar med sina händer, halvt ber mig dra åt helvete och vänder dövörat till mig. Gång på gång på gång på gång..... Kanske inte
Kanske måste jag vara glad? Kanske måste jag låtsas som att allt är super?
Jag kanske bara får skrika in i kudden om nätterna och låta tårarna strömma då? Det kanske är meningen att jag ska vara den där slagdockan. Jag kanske helt enkelt måste vänja mig vid att få alla slag. Vara den där fula och oviktiga saken.
För hur jag än vrider och vänder på det. Så ger min ilska mig bara problem. Jag kan inte skrika. Men vad händer om jag inte får det?
Vad händer om jag når min bristningsgräns så att mitt psykiska går över till fysiskt? Vad händer om jag tappar kontrollen, hoppar på någon och slår och slår. tills personen inte längre struntar i mig. tills personen ber mig att vara snäll . Tills personen aldrig mer kommer vifta med sina fula äckliga händer åt mig.
Sluta kallar mig häxa, slutar anklaga mig och bara hoppa på mig.
Jag vill inte vara eran jävla docka!
Jag vill vara en person.
En riktigt jävla person.

Men vad är då denna text?
Ett hot, en förklaring?
Är det för att jag ska försöka få er andra att kanske ge mig tillåtelse att var arg?
Nej, det är en sanning.
Och den bubblar och tär på mig så himla mycket.
Något jag måste lära mig är att inte hålla inne all min ilska tills den brister.
Hur jag ska lyckas med det har jag ingen aning om.

Idag på teorin skulle vi ha intervall övning.
Jag hatar gehör övningar.
"vad är detta för intervall. plingplong" Blä, det låter fan likadant?
Dock hade jag 4,5 rätt av 12 möjliga.
Jag gav migsjälv ett halvt för att jag hade skrivit rätt först med sedan suddat ut.
Den var ju en jäkla miss.

Men sen skulle man skriva intervall, alltså typ "liten ters neråt" så kommer min lärare "då kan det vara bra att ha koll på kvintcirkeln. Och det har ju du... SANDRA!"
Okey, jag gillar att han tror på mig och visst jag klurade ut exremt konstiga vägar att förstå den på.
Eller nej, mina vägar var bättre än hans. Men han förstod aldrig hur jag tänkte innan jag fått få förklara i fem minuter.
Och visst, det är roligt att han tror på mig.
men jag skrev "jag vet inte" på pappret, och ville lämna in det. Men sen för att jag luskade ut och gissade och räknade, och mindes den där jäkla kvintcirkeln, så tvingade han mig sedan att sudda ut mitt "jag vet inte" då han fortfarande anser att jag kan kvintcirkeln.

Jag gillar inte att säga att jag är bra på något. För jag har bara hört att jag skryter då.
Så när andra gör det så blir jag väl glad. Men jag säger inget. Jag säger "nixpixfixtrix" eller något.
Nekar, förnekar, skakar på huvudet.
Men är det inte bra att någon anser att jag är bra? Utan att skryta?

Känns som om jag har lätt för kvintcirkeln men inte för huvudet. Inte för teorin, inte för gehören inte för något.
men jag vet minsann hur man räknar ut hur många b- och #-förtecken alla har samt vilka toner som är höjda resp. sänkta.

Jag sitter i en glasbur. Men det är fortfarande jag som tjuvkikar.

Tog mig lite sovmorgon idag. Lite tråkigt för Lucas som fick äta själv och så. Men han är en stor grabb, han klarar sig alltid.
Sitter här nu och funderar alldeles för mycket. Men det är sånt som händer och sånt man ibland måste göra.

Ska ta bussen vid 13:00 härifrån. Sen ska jag till ungdomsmottagningen och fixa mig lite p-piller. Sen ska jag till min kurator. Vi kommer prata om skolan. Och jag känner inte för att göra det. För jag vet att den inte blir av nu. Så är det med allt jag säger att jag ska göra. Allting bara rinner ut i sanden.

Hade sagt för jättelängesedan att jag skulle på bio med Becca. Men dock har mina biobiljeter gått ut nu, så det rann ut i sanden det med. Och det är för att jag är sämst och inte hållt koll eller frågat nu igen. Och jag tappar kontakten med omvärlden på ett sånt sätt så att jag inte ens märker det förrens det är försent.

Kanske borde det vara försent. Jag kanske ska stanna här. Där jag är, och inte komma längre.
Jag kan kämpa med kedjorna hur länge som helst. Dom kommer ändå inte rubbas en millimeter.
Är det så man gör när jag nöjer sig med det man har? Ger man upp då?

Sitter här med spotify. Lyssnar på Apoptygma Berzerk - Cambodia.
Tänker, funderar och klurar. Undrar vad som kan hända härnäst. Om det verkligen kommer hända något.
Kommer det bli skillnad, kommer det bli bättre? Eller är jag bara här för att det är så det ska vara?
Det kanske är meningen att det ska vara såhär? Även om jag vägrar inse det.

Är ensam hemma hos Lucas. Han jobbar/praktiserar och hans mamma är iväg en sväng. Jag ska snart ut och gå lite och sen handla lite smått och gott. Men tills dess lär jag fundera. Fundera på hela det här med att existera. Med att finnas till.

För flera år sedan undrade jag om det inte vore bättre att bara dö. Och jag ville det. Jag ville inte leva i det livet som jag hade då. Och hade det inte varit för min dödsångest hade jag nog gått längre änvad jag gjorde. (lite ironiskt att jag var självmordsbenägen men hade dödsångest^^)
Men nu sitter jag här. Hemma hos en person som älskar mig, och som jag älskar över allt annat! Och jag har det egentligen bra. Jag har fått det tusen gånger bättre än vad jag hade det innan.
Då var det ju bra att jag inte gjorde det jag kände för då.

Men fortfarande är det något som gnager i mig. Det är något som inte stämmer. För nu är jag rädd för allt annat. Jag är rädd för att mista det jag har. Men är rädd för att det inte blir annorlunda. Och nu menar jag med andra situationer än med kärleken. Nu menar jag något helt annat.

Funderar på om det kanske var det rätta det som hände hemma. Jag kanske förtjänade att höra det. Vara med om det och jag måste helt enkelt stå ut med det.
Jag vägrar bara inse det.